SLS
SKS

Gerda Schybergson

Gerda Schybergson. SLS CC BY-SA

Gerda Schybergson 1911. SLSA 954.

Helsinkiläinen Gerda Schybergson oli 36-vuotias vuonna 1918. Hänen veljensä, lääkäri Gösta Schybergson, oli yksi niistä, jotka joutuivat punaisen terrorin kohteiksi sisällissodan alussa. Gerdan päiväkirja kuvaa värikkäästi ja yksityiskohtaisesti elämää pääkaupungissa kevään aikana. Punaisten vallankaappaus, hänen veljensä murha, kiväärinluotien ääni saksalaisten hyökätessä ja valkoisten voitonparaati on kaikki kuvattu päiväkirjassa tarkasti. Gerda toimi sittemmin musiikinopettajana ja oli aktiivinen raittiusliikkeessä. Hän oli 75-vuotias kuollessaan vuonna 1957. Arkistoaineisto on SLS:n arkistossa (SLSA 954).

Puhtaaksikirjoitus.

Gerda Schybergson var 36 år gammal 1918 och bosatt i Helsingfors. Hennes bror, läkaren Gösta Schybergson, var en av dem som råkade ut för den röda terrorn i början av inbördeskriget. Gerdas dagbok ger en färgrik och detaljerad bild av livet i huvudstaden under våren, allt från de rödas maktövertagande, mordet på hennes bror och vinande gevärskulor till tyskarnas anfall och de vitas segerparad finns noggrant beskrivet i dagboken. Gerda arbetade senare som musiklärare och var aktiv i nykterhetsrörelsen. Hon var 75 år gammal när hon dog 1957.Arkivmaterialet finns i SLS arkiv (SLSA 954).

Renskrift.

Anteckningar 5.1-12.9.1918

5 Jan. 1918. Finland har blifvit förklarat för en själfständig stat af Bolschevikregeringen i Petrograd. – IOG.T Balders 5 årsfest. Programmet inleddes med violinsolo, som jag föredrog med ackompagnemang af pianist fröken Astrid Grundfelt.) Vi spelade: Cavatine af Raff, Serenade af Ordla och Elegi af Melartin. När jag spelade var det så kallt i salen, att jag skakade af köld. Förresten var festen mycket trevlig och lyckad och jag var glad att jag var med. Festen är refererad i Fram No 2, 1918. (Programmet bestod dessutom af solosång, tal af rektor Stadius och till slut följde en mycket rolig 5-årsrevy). Festsalen var dekorerad med lejonflaggan.

6 jan. Middagsbjudning hos faster på Grankulla. Vivi och Gösta och jag foro med samma tåg från staden, men jag satt på en skild bänk, för att inte störa de förlofvade. Pappa höll vid middagen tal och uttalade den förhoppningen att vi efter ett år åter skulle bjudas på en ännu mera lysande middag.

17 jan. Fredsföredag på Balder af herr Kellgren. Ingenjör Gustaf Zitting och fröken Lucina Hagman närvarande. Fröken Hagman klandrade öfverklassens kvinnor, emedan de så litet intressera sig för fredssaken.

18 jan Kl. 7 e.m. Vivis kaffebjudning i hennes rum på Nya klinikum. Pappa och mamma, jag, Hentu och Gösta närvarande. Vi talade om taflor och Vivi visade en bok, där fröken Scherfbecks tafla "Sorgen och gläd-

.

jen" funnos afbildade. Vivi var klädd i sin sjuksköterskekostym, som förträffligt passade henne.

25 Jan. Upplopp och kommunal storstrejk i Viborg.

27 jan (söndag.) På lyktstolparna funnos anslag om att alla så mycket som möjligt borde hålla sig inomhus, emedan skjutning på gatorna skulle förekomma.

28 jan I dag sköts det på Esplanadgatan, när jag på förmiddagen gick till min pianolektion hos Eino Lindholm. Bankerna stängdes och rödgardister posterades utanför. Inga tidningar. StorSträjk i hela landet.

29 jan Senaten och landtdagen upplösta.

30 jan Svinhufvud har utfärdat en befallning om ämbetsmannasträjk. Butikerna stängda. Inga tidningar utkomma.

31 jan torsdag. Då jag i dag gick till min pianolektion möttes kom emot mig på Skatuddsbron en automobil, i hvilken sutto rödgardister med blankslipade bajonetter i handen. Det berättas att rödgardisterna i dag hafva häktat lantdagsmän.

1 febr. I Nickby pågå heta strider mellan rödgardisterna och de hvita. Hasse Cronstedt har stupat.

2 febr. Gösta mördad på Tölöviken af rödgardister. På förmiddagen ringde faster hit, och frågade huru vi mådde. Jag svarade då att alla mådde bra men att ingen kunde veta, huru länge man skulle lefva. Kl. 5-tiden ringde Gösta hit och frågade af mamma om Lasse Schybergson ännu lefde. Ryktet hade nämligen berättat att han hade stupat vid Nickby. När han fick då höra att ryktet inte var sannt ringde han af. Kl. 7 tiden ringde en fröken

Martikainen till mamma, och berättade, att hon hade sett en ung man ligga skjuten på Tölöviken. Bredvid honom låg en bok, på hvilken stod namnet Henrik Schybergson. Mamma trodde att detta var ett inbillning misstag, emedan Henrik var i godt förvar. Helge Roos ringde senare och berättade att Gösta blifvit bortförd från Humlebärgs sjukhus af rödgardister. Kl. 9 tiden på kvällen började pappa telefonera till Röda gardets kanslier, för att få tag på Gösta, men den kvällen fingo vi inga upplysningar om hvar han fanns.

Söndag 3 febr. Kl. 9 tiden på morgonen kommo Helge Roos och Vivi Snellman hit. Helge Roos berättade att Gösta låg skjuten på Patologen. Pappa gick dit med Helge. Vivi stannade hos oss. Hon var förtviflad.

4 febr. Salen fylldes med blommor, som våra bekanta skickade åt oss. Pappas och mammas vänner och bekanta kommo hit, för att trösta oss, så att vi knappt en enda stund voro lediga ensamma.

5 febr. I dag obducerades Gösta af Fabbe Langenskiöld. Gösta hade blifvit skjuten bakifrån med 4 6 gevärskott och ge dessutom med ett revolverskott genom tinningen och ett genom underläppen. Ett skott hade gått genom hjärtat.

7 febr. onsdag. Vid 11 tiden gingo vi till Patologen för att för sista gången se Gösta. Hans sår vid tinningen såg hemskt ut, men det oaktadt hade han ett nästan leende ansiktsuttryck. Högra ögat var krossat, men det vänstra var helt och halvöppet. Han låg på sin bår med vidöppen mun. Samtidigt funnos i rummet 10 likkistor. Lantdagsman Mik-

kola, en ung Carlsson (20 år), affärsmannen Halme, poliskonstapel Nikiforow m.fl. voro Göstas sista olyckskamrater.

Kl. 2 foro pappa, mamma, Vivi och jag åter till Patologen, för att se till att Gösta blef skulle blifva ordentligt förd till begrafningsplatsen, där begrafningen skulle försiggå kl. 3. När vi foro förbi husknuten stodo där två små pojkar, som ropade "lahtarit" och "porvarit" åt oss. Gösta fördes längs Esplanadgatan ensam på likvagnen bort och n från Patologen. Vi andra reste en annan väg längs Elisabetsgatan och öfver järnvägstorget, emedan vi fruktade för rödgardisterna. På kyrkogården hade samlats en stor mängd sjuksköterskor och läkare, som alla buro röda korsets tecken på armen. De bildade spalier, då Gösta bars ned till graven. En stor mängd kransar nedlades på graven.

9 febr. Vivi blef i kväll per telefon erbjuden en plats vid ambulansen i Tammerfors, och hon beslöt att antaga den.

9 febr. Slaget vid Pellinge. Ricku Schybergson har stupat.

26 febr. Ricku Schybergsons begrafning. Pappa talade några ord om hjältedöden vid grafven och en liten fågel sjöng i trädtopparna, eljest fälldes endast tårar, medan kransarna nedlades. Tant Mimmi tog omedelbart efter begrafvningen bort banden från kransarna.

28 febr. 600 hvita tillfångatagna vid Porkala. Svenska konsuln närvarande där ute. Nya mord omtalas dagligen. Rabbe Elfving, Aarre Merikanto, m.fl. tagna till krigsfångar och förda till H:fors, där de förvaras i Reallyceum.

6 mars Inventering af våra lifsmedelsförråd. Vid ½ 1 tiden infunno sig i vår tambur tvenne män, hvilka uppvisade legitimationskort och förklarade att de hade infunnit sig i afsikt att inventera våra lifsmedelsförråd. Mamma visade då dem alla påsar som funnos i köket och i gången. Därefter lämnade de kvitto, utan att säga någonting. Därefter visade mamma åt dem det ena vindskontoret och sedan gick den ena jungfrun med dem ned till källaren. Efter en stund kom hon inspringande och sade att männen äfven ville se det andra vindskontoret. Mamma och jag gingo därför upp på till vinden, där kontoret öppnades. I kontoret funnos Hushållsinstitutets mjölförråd, som noggrant uppvägdes och antecknades under nummer 116. 167 kilo mjöl funnos i kontoret. Därefter undersöktes det andra kontoret ännu en gång och en skinka uppvägdes. Sedan inventerades våra bo-

ningsrum ännu engång. Alla lådor, kommoder, skåp, garderober, kakelugnar, sängar m.m. undersöktes. De förråder, som funnos i köket och i ett väggfast skåp i gången uppvägdes noga. Mammas rum blef af en händelse bortglömt. Förråderna, som funnos i hemmet antecknades under nr 115. Inventeringen räckte i öfver två timmars tid. Inventeringsmän voro Sulo Johansson (svenskatalande) och Otto Rautalainen.

Efter en vecka infunno sig tre nya inventeringsmän, af hvilka en var polis, för att afhämta våra förråd. De uppläste ett protokoll, från lifsmedelsnämnden, men då vi häftigt protesterade däremot tappade de huvudet och försvunno utan att medtaga våra förråd. Sina namn och legitimationskort ville de inte visa. Först när pappa hade stampat med foten i golfvet drog de fram korten dem.

10 mars. I går på kvällen häftig skjutning på gatorna. Röda gardet och de ryska matroserna hafva råkat i delo med hvarandra. Jag var på Balder, men lyckades komma hem osårad.

11 mars. I min dagbok har jag antecknat att följande personer hafva blifvit skjutna af rödgardister:

(1 febr.) Polisen Nikiforow skjuten på Brändö. Hasse Cronstedt stupade vid Kervo.

(2 febr) Gösta Schybergson lönnmördad på Tölöviken. Affärsmannen Halme, skyddskåristen Carlsson och landtdagsman Mikkola skjutna

(9 febr) Ricku Schybergson stupade i slaget vid Pellinge.

(14 febr.) Arkitekt Penttilä på ifrån Grankulla mördad

(19 febr) Skyddskåristerna Degerholm och Estlander mördade under tortyr. Skyddskåristen Berg

skjuten i Kronohagen.

(23 febr.) Tre bröder Thome skjutna.

(3 mars) Ingeniör Julin på Koskis mördad i Idrottsparken i Åbo.

(5 mars) Doktor Jalava i Nystad mördad

(9 mars) Kemisten Ehrström skjuten.

(12 mars) Hjalmar Oljemark mördad i Sibbo.

(13 mars) Rosenqvist, rektor för handelsläroverket i Helsingfors, mördad.

Häktade äro: Doktor Segercrantz, Gunnar Granqvist, Ebba von Bonsdorff och två fröknar Cronvall, professor William Ramsay.

16 mars. Uppvisning med mina elever.

Program:

1) Kurt Kentz spelade ur Ahlfors-Hymanders pianoskola del I No 74 (Kukku, kukku ropar i skog) och no 99

2) Virve Suominen spelade ur Damms pianoskola: Zum frohen Weinachtsfest.

3) Adolf Ehrnrooth spelade ur Ahlfors-Hymanders pianoskola Del II No 14 Haren satt i gropen och en etyd af Lütschg (No 9 

4) Else Wennman spelade ur Ahlfors-Hymanders pianoskola Del III No 4 Vaggsång och Sonatine

af Beethoven.

5) Fröken Astrid Mustonen spelade ur Ahlfors-Hymanders pianoskola Del II No 38 och No 9 Vaggsång.

6) Erik Damsten spelade Priere af Danck op 123 och ur Finska folkvisor arrangerade för fiol och piano af Karl Ekman No 616 ur del II (En voi sua unhottaa poijes).

7) Torsten Damsten spelade Vals No nr 2 ur Lyrische Stücke af Grieg heft I.

8) Götha Kentz spelade Reigen ur Lieder und Tänze af Jensen.

Uppvisningen lyckades bra. Fru Wennman hörde på och Else Wennman gaf mig en bukett narcisser åt mig.

6 april

Befrielsen nalkas.

I dag kom följande tyska kungörelse oss tillhanda Kungörelse

Besättandet af Helsingfors genom tyska trupper är omedelbart förestående. Kapitulation på nåd och onåd är oundviklig. Många människoliv kunna sparas och garnisonens öde kan mycket förmildras om genom att alla i hamnen liggande krigs- och handelsfartyg överlämnas oskadade. Befälhafvaren öfver tyska flottan i Finska viken utlovar liv, frihet och belöning åt besättningen på hvarje fartyg, som överlämnas i oskadadt skick. Varje enskild man af besättningen, som gör sitt fartyg obrukbart, hotar han med den strängaste behandling. Tyska sjöstridskrafter befinna sig redan i närheten af Helsingfors.

Alla våldsdåd från de rödas sida och varje förgripelse på fredliga invånares liv kommer på det strängaste att straffas.

Kungörelsen var hektograferad.

 

8 april I dag fingo vi följande hektograferade kungörelse

Till Finlands folk

 

Ni anropa oss i Eder nöd. Vi komma såsom vänner för att hjälpa Eder i Eder nöd emot mördarhoparna, hvilka förinta ordning, lag och frihet i Edert land. Vi drivas därtill af människokärlekens röst. Vi komma icke som eröfrare, och vilja icke tillegna oss ett enda stycke af Edert dyra fosterlands jord och komma ej häller att blanda oss i Edra inre partistridigheter. Hafven därför förtroende till oss. Framåt för befriandet af Edert fria folk.

Öfverbefälhafvaren för de

tyska trupperna i Finland

von der Goltz

 

Gifvet i april 1918

 

11 april I dag nedkastades från tyska flygskepp följande kungörelse:

Tyska trupper hafva såsom landets befriare beträtt Finlands jord för att återställa ordningen. Den laglösa makten håller på att sönderbrytas. De röda trupperna hafva blifvit grundligt slagna vid Karis och hvar hälst de gjort motstånd.

Jag vill försäkra dem, som utom utan motstånd nedlägga vapen och gifva sig, säkerhet till lifvet. Men dem, som för att hämnas det röda partiets nederlag, våga på något sätt förgripa sig på lagtrogna medborgares liv och egendom, eller tillfoga de tyska

trupperna några som hälst skador, skall drabbas af krigslagarnas hela tyngd.

Kommendören för den tyska expeditionskåren

 

12 april fredag. I går hördes kanondunder på afstånd, därför blef jag mycket förvånad då en graflik tystnad rådde i dag på morgonen. Jag gi Men det var endast lugnet före stormen. Intet ondt anande gick jag kl. 12 tiden ut i staden. Spårvagnarna stodo stilla och butikerna voro stängda. Här och var sågos rödgardister och rödgardistflickor, som gingo med gevär på axeln.

Kl. 1 tiden började åter kanonaden, som fortsatte ända till klockan 5. Till middagen var Helge Roos här. Han hörde till Skatud-

dens ambulans och hade hela dagen posterat på Skatuddens apotek. Han berättade då, att Tölö var då intaget af tyskarna.

Kl. 6 gick jag ut för att promenera på Skatudden. Då hördes skarpa kanonskott gevärsskott från Esplanadgatan. En kula hven i närheten förbi mig. Jag skyndade därför åter så fort som möjligt hem. Knappt hade jag hunnit hem, innan vi rusade upp på vinden, för att titta ut genom gluggarna fönstren. Vi kommo just i rätt tid, för att se en tysk eskader närma sig Helsingfors. Nedanför på gatan gingo rödgardister, som hotade att skjuta alla, som k klättrade upp på taken. Viimeinen käsky, ropade de. Efter en stund gick jag åter ut för att föra nyheten om eskaderns ankomst till Skatuddens apotek, men jag kom aldrig fram ty skarpa skott ljödo i när-

heten. Kl ½ 9 hörde jag till min stora förvåning hurrarop på gatan. Tyskarna hade landstigit.

De En trupp tyskar tågade till Skatuddens fängelse, för att befria fångarna. Vid Skatuddens apotek stannade de. Där sjöngs Wacht am Rhein och Vårt land. Sedan tågade de vidare under folkets jubel. En gumma kysste en tysk matros mitt på gatan. Vid fängelsets port posterade en rödgardist, men han försvann i obekanta öden. Tyskarna gingo in och de fångar som blifvit fasttagna af rödgardisterna lössläpptes. Under folkets hurrarop lämnade de fängelset. De buro alla bylten i händerna. En del af dem tryckte fångknektarnas händer till avsked. Bland fångarna

funnos bl.a. fröken Ebba von Bonsdorff och fröknarna Cronvall, redaktör Erkko, godsägare Pelin m.fl.

Sent på kvällen var ännu Kronohagen och Sörnäs i röda gardets händer. Skarp skottväxling hördes från gatan och himlen var röd.

13 april. I dag på morgonen mellan klockan 9–11 besköto tyskarna med kanoner kejserliga palatset Standertskiöldska stenhuset vid Södra hamnen och Borgströmska tobaksfabriken vid Norra hamnen. Kl. ½ 4 var Kronohagen rensad från rödgardister, och då befriades skyddskåristerna som tagits till fånga vid Porkala och som suttit fängslade i Reallyceum. De voro omkring 600 till antalet. I långa led tågade de öfver Salutorget till det forna Generalguvernörshuset. Straxt därefter öppnades Skatuddsbron för trafik, och jag begaf mig då äfven till staden. Borgströmska fabriken, länsstyrelsen, kejserliga palatset och Standertskiöldska huset vid Salutorget voro illa medfarna af kanonkulorna.

Sedan Därefter begaf jag mig till Tölö, där Åbo kasern ännu brann. Sedan jag en stund hade stannat hos Helle och Jim återvände jag hem. I Hufvudstadsbladets kontor köpte jag ett det första extra numret af tidningen Hufvudstadsbladet. På hemvägen såg jag hur en trupp hvitgardister förde fångar till poliskammaren.

På kvällen skulle jag föra den tyska nationalsången Wacht am Rhein till Eino Lindholm, men hindrades genom att Skatuddsbron åter var afspärrad. Jag stannade därför på bron och började tala med en tysk underoffiser. Han berättade att rödgardisterna under belägringen hade skjutit tyska parlamentärer m.m. Han sade att en drabbning med engelsmännen var intet mot lönnskjutandet denna dag i Helsingfors. T.o.m. kvinnor hade skjutit. – Tyskarna voro mycket förbittrade på rödgardisterna, sade han. Samtliga fångar, som under dagens lopp hade blifvit tagna skulle skjutas, sade han.

På förmiddagen var jag i tillfälle att tala med tyska flottister, som vaktade Myntvärket vid Skatuddsbron. Då jag berättade, att jag hade varit i Leipzig i 2 år frågade de om jag hade sett Völkerschlachtdenkmal. En af dem beklagade sig öfver, att kriget aldrig tog något slut. På 3 år har jag inte sett min sin mor, sade han. – På kvällen gingo de tyska soldaterna omkring på gatorna med knap blommor i knapphålen. Hvarhelst de visade sig, hurrade folket. Många hus flaggade med lejonflaggan och med den tyska flaggan, svart hvitt och rödt. På senatshuset syntes ännu en hvit flagga parlamentärflagga.

Telefon, elektricitets-, gas- och vattenledningvärken fungerade under belägringen som vanligt. Butikerna och spårvagnarna voro som vanligt fortfarande stängda. På Skatuddsbron ron ramponerades en del af den elektriska spårvagnsledningen och broräcket.

Till Skatuddens ambulans fördes under dagens lopp flere sårade. Äfven tyska soldater sårades. En ambulans inrättades äfven i ryska kyrkan, där en het strid hade stått mellan de röda och tyskarna.

Strålande solsken rådde i går och i dag. Väderleken var sålunda mycket gynnsam för striden. I dag på kvällen föll ett häftigt regn.

14 april. I dag voro Helge Roos och Ole Enqvist här på frukost. Efter frukosten begåfvo vi oss ut, för att se på en tysk parad på Salutorget. Tyska musikkåren spelade som bäst, då de röda började att skjuta. Tys Finska rytteriets marsch i 30-åriga kriget, då de röda började skjuta från vindsgluggar å Alexandersgatan. Tyskarna sköto tillbaks och inom några ögonblick dundrade kanonskott, kulsprutor smattrade och gevärsskott knallade. Vi skyndade så fort som möjligt hem. Knappt hade vi kommit hem, innan skott ljödo äfven från sten-

husens vindsgluggar på Skatudden. Kl. ½ 2- tiden var alt åter stilla. Därefter fingo vi husundersökning af 3 tyska soldater, som sökte efter rödgardister i vårt hus. Först undersöktes vinden och sedan våningen. De bådo om ursäkt, då de gingo genom våra boningsrum. De åtföljdes af en skyddskårist, herr Weckman.

På eftermiddagen gick jag till Eino Lindholm med en afskrift af Wacht am Rhein. Vi talade bl.a. om rätta sättet att straffa de röda. Jag föreslog, att de långsamt skulle tvingas att äta upp hvarandra, men Eino Lindholm tyckte, att de borde inspärras i burar och pinas med glödande järn.

Eino Lindholm gaf mig blå chrysanthemumblommor, som jag på hemvägen skänkte åt två tyska soldater, som posterade utanför det s.k. Packhuset vid Bergmansgatan 1. De smålogo då de fingo blommorna. – På Skatuddsgatan rökte två unga damer fredspipa i sällskap med tyska soldater. (då jag kom hem)

16 april. I dag var jag med på begrafningen No 3 för i år. 60 tyskar, som stupat vid Helsingfors belägring, blefvo nämligen klockan 10 tiden begrafna på Gamla kyrkans kyrkogård vid Boulevardsgatan. Jag såg själf med egna ögon kistorna, som lågo på bottnet af grafven. En del voro hvita, en del svarta. Namn

Vid grafven höllos en stor mängd tal och talrika kransar nedlades. En del af kransarna buro band med de tyska färgerna. När talen voro slut sjöng en finsk kör en tysk psalm och Suomis sång och en tysk musikkår spelade Wacht am Rhein psalmen Vår Gud är oss en väldig borg, Wacht am Rhein och Vårt land. Därefter aftågade de tyska soldater som varit närvarande vid begrafningen.

O Stora människomassor hade samlat sig vid graven. Öfverallt flaggades på half stång.

Tjänarinnorna i huset, där vi bor förtjäna äfven att omtalas. En af dem blef helt hastigt och lustigt stadsfullmäktig, en annan tog emot rödgardister med rödt band på mössan i köket o.s.v. Våra egna jungfrur, Eeva Rissanen och Alma Tamminen, voro arbetar vänliga, men lyckligtvis inte inskrifna i partiet. När kanonernadunder på torsdagen den 12 april hördes, trodde de ännu inte att tyskarna funnos i närheten af Helsingfors. Rödgardisterna öfva sig i Hermanstad, sade de. Då tyskarna följande dag visade sig på Skatudden, blefvo de mycket häpna. – Följande dag På söndagen, när Helsingfors var intaget, hade de svängt och voro hvita till själ och hjärta. Då påstodo de att arbetarna hade blifvit tvingade att gå in i Röda gardet.

Vi voro under hela revolutionstiden, då rödgardisterna härskade, mycket rädda att de skulle angiva Hentu, som bodde hos Karin. Han hörde nämligen till skyddskåren då inbördeskriget bröt ut.

25 april, On torsdag. I dag voro tyska matroser inbjudna till Balder. Först höll Matti Helenius-Seppälä ett tal, däri han bl.a. påpekade att Finland nu har förbudslag och att krogarna härstädes äro stängda. En tysk goodtemplare, matrosen Neese från fartyget Hannover, som nu ligger i Helsingfors hamn talade därefter om goodtemplarorden i Tyskland. Själf hörde han till goodtemplarorden i Wilhelmshafen. Talaren Han påpekade att i varje större tysk stad finnes en loge och Logen i Fleensburg hade nyligen firat sitt 100-årsjubileum. Talet framsades käckt och frimodigt och mottogs med stormande applåder.

Därefter sjöng sångkören flera vackra sånger och till slut följde dans och kaffedrickning vid det långa bordet i B-salen. Det Kl. litet före 9 bröto tyskarna upp,

sedan de hade lofvat att återkomma nästa söndag.

Söndag 28 april. I dag hade vi åter arrangerat en fest för tyskarna på Balder. Först sjöngs Wacht am Rhein, sedan följde:

Hälsningstal af Gerda Schybergson

Goodtemplarmarschen.

Deklamation (Monolog ur Jungfrun af Orleans af Schiller) utfördes af professorskan Edla

Freudenthal.

Björneborgarnas marsch

Föredrag af dr Matti Helenius-Seppälä, som bl.a. uppläste ett tal af kejsar Wilhelm.

Vårt land.

En liten berättelse om bocken Billy som inte ville dricka alkohol. Ut (Berättades af doktorinnan Alli Trygg-Helenius på hennes kända humoristiska sätt.)

Solosång af fröken Edda Eriksson, som ackompagnerades af sin fästman herr Kosk.

Unison sång af tyska soldater

Allmän dans, i hvilken tyskar och finska skyddskårister deltogo.

Kaffedrickning.

Båda festerna präglades af den hjärtligaste stämning. De, som inte kunde tala vanlig tyska, talade

tyska med tillhjälp af ögonspråket.

Festerna arrangerades af en kommitte som bestod af broder Helenius-Seppälä, syster Gerda Schybergson och broder Timper. Samtliga nummer på programmet utfördes på tyska.

29 april 1918

I dag försiggick i universitetet en välgörenhetskonsert till förmån för de i Finland stupade tyskarnas familjer. Konserten var anordnad af Eino Lindholm, under medverkan af en tysk herr Klust och fröken Ina von Phaler. Under pausen talade jag med några tyska soldater, som funnos uppe på läktaren. De frågade hur det kom sig att jag talade så bra tyska.

6 maj Svenska litteratursällskapets årsfest försiggick i dag i Universitetets solennitetssal. Närvarande voro endast cirka 100 personer. Bland dem närvarande kände jag: statsrådet Flodin, fröken Heddi Estlander, fröken Isi Nordenskiöld, tant Lotti Castren, fröken Westermarck lektor Pontan, doktor Sjöroos m.fl.

Endast 8 af sällskapets styrelsemedlemmar hade infunnit sig. Frånvarande voro: Ernst Lagus, Gabriel Nikander Reinhold Willebrand.

Vid styrelsemötet efteråt voro endast 2 af föreningens medlemmar närvarande.

Professor Pipping höll föredrag om fornnordiska ortsnamn i Finland

14 maj 1918 Efter Göstas död hittade mamma några dikter i Göstas skrifbordslåda och hon beslöt i anledning däraf att fråga Sibelius, om han skulle åtaga sig att skrifva melodi till dem. Han kom därför till oss en dag, då efter i slutet af april och till oss för att titta på Göstas verser. Han blef genast mycket förtjust i två af dem och som han förde med sig hem. Tisdagen den 30 maj april återkom han med de färdiga kompositionerna i handen. De tillegnades Akademiska sångföreningen och i anledning däraf kom torsdagen den 9 en deputation bestående af studerande Schultz, Nyberg och Homen för att hem till oss, för att tacka för gåvan. – Kompositionerna skall tryckas på Breitkopf och Härtels förlag i Tyskland. Herr Blomstedt, som förestår Lindgrens musikhandel, sörjer för saken.

Den 1 maj besökte jag Axel von Kothen, som lofvade att komponera musik till två andra sånger dikter af Gösta. Den 25 maj erhöll jag dessa kompositionerna i manuskript.

Från Tammerfors belägring berättade Vivi, som kom hit den 7 april maj, följande: Ambulansen, vid hvilken hon var anställd, fanns i en skola i närheten af järnvägsstationen, som först togs af de hvita. En kartesch slog ned på gården och då sprungo alla fönsterrutorna sönder i sjuksalarna. De sjuka måste därför föras mitt under striden flyttas öfver till ett annat hus i närheten. Fyra sanitärer blefvo då vid detta tillfälle dödade. Efter striden flyttades de sjuka åter tillbaka till skolan, vars fönster täcktes med papp så att det mitt på dagen var halfmörkt i rummet.

En dag kom general Mannerheim till sjukhuset för att dela ut ordnar åt de sårade hvita soldaterna. Patienterna bestodo emellertid mest af röda och åt dem gav generalen, som inte hade blifvit underrättad därom, äfven ordnar. Efteråt blef han upplyst om sitt misstag, och då blef han utom sig af ilska. Ordnarna blefvo senare återtagna.

Stora eldsvådor härjade i trakten kring Johannes folkskolan, där ambulansen fanns. Belägringen räckte i elfva dagar. Under denna tid hjälpte stadens damer sjuksköterskorna vid ambulansen. Äfven en norsk och en dansk ambulans funnos i Tammerfors. Antalet sårade var så stort att många af dem måste ligga på halm på golfvet. De döda blefvo under en veckas tid liggande kvar på gatorna, emedan ingen hade tid att begrava dem.

Sedan järnvägsstationen var tagen, togos broarna af de hvita och till sist Pyynikke.  – Vivi Snellmans bror Gösta var äfven med vid Tammerfors belägring. Tidigare hade han kämpat vid Uleåborg, vid Alavus Pekkala, Teisko. På hösten 1917 hade han varit elev i Vörå krigsskola. Han är nu, då detta skrifves i Helsingfors, där han undervisar vid Vörå krigsskolan, som har flyttats hit.

Fröken Astrid Mustonens bror från Gamlakarleby var äfven med vid Tammerfors belägring. Han var då är nu 15 år gammal. En Nykarlebybo doktor Wangel, låg sårad på ambulansen, där Vivi var anställd. Hans högra arm har blifvit så svårt skadad att han troligen inte kan fortsätta med sitt kall som läkare.

Måndagen den 13 maj reste Vivi åter till Tammerfors. Med tåget följde en hel mängd soldater i ljusgröna uniformer. En af dem som hade blifvit efter, försökte springa fast tåget, sedan det hade satt sig i gång, men tåget reste i väg utan honom. På hemvägen såg jag på gatan vid Svenska reallyceum en mängd hop tagna kvinnor, som beskådades af en lika stor hop känsliga medmänniskor, som troligen ville aftorka de fångnas tårar, genom att under andaktfull tystnad stirra på dem. Det finns många sätt att aftorka tårar här i världen. Man möter nu nästan vid hvart steg soldater, som kommit hit efter Tammerfors fall. Fångtransporter föras till Sveaborg.

Om förhållandena på Grankulla berättade tant Anni Schybergson följande: På skalden Lybecks villa hade några villabor en afton församlat sig, fo till en musikafton, där pianisten fröken Aspelin skulle spela. De röda infunno sig och fängslade samtliga närvarande. De fördes bort och förhördes, men sluppo lyckligtvis åter lös.

Natten mellan den 11–12 april voro flydde alla män i Grankulla till skogarna, emedan de röda hade hotat att tvinga dem in i röda gardet. Lyckligtvis kommo tyskarna just i grefvens tid, så att de inte bl ledo någon nöd. När tyskarna tågade genom Grankulla skyndade villaborna till dem med smörgåsar, kaffe m.m. Vid Från Kilo hade tyskarna beskjutit Alberga under torsdagen den 12 februari. Alberga var så starkt befästat att tyskarna aldrig tagit det, om öfvade trupper hade försvarat löpgrafvarna.

Före påsken var Axel Sandström från Eriksnäs här, för att sälja ett och annat, som han hade hämtat med sig från landet. Han berättade att de röda hade ställt ut vakt vid Borgarholmen. Alla, som skulle åka till staden måste framvisa pass och därefter undersöktes slädan, i hvilken de foro. Passen som utskrefvos i ett kansli de rödas kansli i Kallbäck, voro skrifna på finska. På Eriksnäs fastlandet voro de röda mycket talrika, men på holmarna var befolkningen hvit. I Hangelby och i Box hade inga mord egt rum. På Pörtö hade de hvita skyddskåristerna, som deltogo i slaget vid Pellinge försökt att gömma sig. Då de röda kommo dit, måste de fly. Hjalmar Oljemark sökte sig på skidor till Hangelby, men blef skjuten vid Majholmen. Några vänner andra flyktingar som akte bredvid i släde, togo honom med sig och förde honom till Borgå, där han afled. På Eriksnäs hade de röda van bott i två dygn och härjat vildt. Bl.a. hade de klippt sönder alt duktyg

i fina rimsor. Alla arbetare på Eriksnäs voro röda.

Den 8 maj var Edvin Lindberg från Erik Boxberg i Box här. Han berättade att 15 röda, som under upprorstiden kommit från Borgnässidan, hade bosatt sig på Knutsbacka i Box, dit de hade fört telefonen från Nevas. De sökte efter skyddskårister och matvaror men ingen blef funnen emedan alla Boxborna höllo ihop och alla voro hvita. På söndagen den 7 april hade pastorn i Sibbo kyrkan kungjort att alla män skulle blifva tagna till röda gardet. Då flydde Boxborna till skogen, där de vistades i fyra dygn. Då kanondundret från Kilo och Alberga hördes på torsdagen den 12 april, försvunno de röda från Box.

Rudolf Mikander från Pigby i Norra Sibbo berättade den 1 maj följande: Han hade blifvit häktad och förhördes af två rödgardister, som sutto vid hans sida med laddade revolvrar. På tisdagen d Då tyskarna kommo till

Helsingfors slapp han lös. På tisdagen den 16 april blefvo gingo Sibboborna skallgång efter de döda röda. Ett 40 tal blefvo häktade och skickade till Sveaborg Bl. andra häktades Martin från Gumbostrand och skräddar Granqvist från Massby. Den senare var en av de rödas ledare.

Fru Bertha Pehrman berättade följande: På Hofgård hade de röda gästat och bl.a. ställt till dans. Silvret och duktygerna voro tidigare bortförda. På Saarijärvi gård hade de hvita skyddskårerena samlats Hofrådet Topelius flydde till Borgå.

Den 16 maj voro två studenter, Sundborg och grefve Calling från Uppsala hos oss på kvällsvard. De berättade att då svenskarna först samlades i Torneå voro de omkring 250. Senare ökades deras antal till 500. De hade saknat ordentliga kartor, hvilket mycket försvårade deras frammarsch. De röda hade plundrat öfverallt dit de kommo. Hela tiden hade de svenskarna spridt ut rykten om att de voro mångdubbelt flera än de i värkligheten voro. Från Tavasteh Tammerfors till Helsingfors hade de använt som tolk en liten boyscott pojke. Båda herrarna buro grögröna uniformer och frihetskorsets band i knapphålet.

I dag försiggick general Mannerheims intåg i Helsingfors. Kl. 12 ¼ red han in på senatstorget i spetsen för sin svit. Samtliga militärer, som hörde till staben hade hvita mössor på hufvudet. Framför Mannerheim red en fanbärare, som bar en hvit fana med svart kors på ena sidan och Finlands vapen på andra sidan. När Mannerheim med sin stab, gick in i senaten öfverräckte en dam blommor åt honom. Kl ¼ 1 kom han åter ut och därefter gick han, medan musiken spelade Vårt land till lantdagsmännen som stodo uppställda vid Alexandersstatyn. Sedan gick hälsade han, åtföljd af senator Svinhufvud, till på trupperna som med sina fanor stodo uppställda på torgets södra sida i spetsen. Jägarbataljonen hade en hvit fana med blått kors. På mitten fanns Finlands vapen, i hörnen funnos fanns den tyska örnen. Till sist hälsade generalen på tyska marinofficerare, som stodo uppställda

framför universitetet och på representanter för studentkåren, m.m. När På Nikolaikyrkans trappa bildade unga hvitklädda flickor spalier. En af dem, fr Selin, öfverräckte en stor blombukett med hvita blommor åt generalen när han skulle gå in i kyrkan, medan Musiken spelade då Vår gud är oss en väldig borg.

Esplanadgatan och Henriksgatan voro prydda med blåhvita fanor och gulröda vimplar. Åskådarna stodo i täta leder på trottoarerna när trupperna tågade förbi.

18 maj Svensken Julin som var hos oss den 18 maj berättade följande. Efter Tammerfors belägring hade de hvita fusiljerat tusental af de röda fångarna. De röda hade bl.a. försökt att förgifta de hvita genom att på restauranger lägga gift i kaffet. Två hvita hade på detta sätt dött.

Svenskarna hade i Tammerfors af sitt befäl blifvit befallda att springa öfver en hippodrom i Tammerfors, hvilken med kulsprutor besköts af de röda. Därvid hade många svenskar stupat. I Tavastehus uppstod hungersnöd bland svenskarna. De gingo därför till finnarnas läger för att få mat, men då detta blef upptäckt, blef det förbjudet. I Helsingfors blefvo svenskarna ställda på fredsranson, d.v.s. de fingo lönen förminskades med hälften. De hade därför mycket svårt att reda sig här.

Före avfärden hade man i Sverige på privat håll samlat ihop en krigskassa för ändamålet. Många Sve svenska officerare, som voro i aktiv tjänst måste rymma hemifrån, emedan de blefvo för-

bjudna att fara. I den svenska bataljonen deltogo som soldater officerare, som hade rymt från Sverige. Flere adliga studenter voro med såsom Toll, Ehrensvärd, Calling, m.fl. Dessutom hade allmogemän följt med. I Torneå hade svenska rödgardister försökt att spränga de hvita svenskarna i luften.

Svenskarna hade kommit hit emedan de ville protestera mot den svenska socialistiska regeringens vars handlingssätt i den finska frågan de inte gillade.

Fennomanerna tyckte de inte om. På kafeer och andra ställen hade de bedt svenskarna draga åt helsike. Svenskarna tänkte därför inte heller stanna i landet Finland.

Fanan som förärades dem af Uleåborgs damer höllo de högt i ära, men fanan, som i Helsingfors skänktes åt dem af Stockholms damer kunde de inte tåla tyckte de inte om. Vid paraden i Helsingfors bars den senare af en reservsoldat, som aldrig varit med i striden. De röda som bodde i Kommunalhuset voro Sibbobor.

22 maj I dag försiggick föreningen Sibbo hembygdsforsknings årsmöte. Vid mötet var ingen medlem närvarande. Därefter följde ett samkväm där pappa höll ett föredrag om de senaste händelserna i Sibbo, vid hvars åhörande alla närvarande gräto. Farbror Emil och tant Mimmi, agronom Behm med fru, fröken Hanna Nordman, fröken Hanna Waenerberg, doktor fil.mag. Holger Nohrström, vaktmästare Lake, Henttu och mamma voro närvarande. Därefter uppläste jag två verser: Våren 1918 och Sagan, som jag själf hade författat. Till slut uppläste doktor Holger Nohrström Anteckningar om särskillda högtiders firande af Odert Sannholm.

Medlemmar af Svenska brigaden voro inbjudna, men ingen hade infunnit sig. Mötet hölls i Vetenskapliga föreningarnas lokal i nedersta våningen.

23 maj Vaktmästarinnan på Sibbo kommunalhus berättade följande. Hon var blef häktad af de röda som bosatte sig på kommunalhuset, men frigafs af de röda efter två veckors tid, då hon fick bosätta sig i ena ändan af byn. De röda togo under denna tid inte många mördade hellre än att taga fångar. De som fängslades förvarades i fångvårdshuset. För att komma öfver broarna vid Nickby station och vid kyrkan måste man ha pass. Mat erhöll man nog i socknen, men den som reste till staden med matvaror skulle först få hafva pass med sig. – De hvita bosatte sig i de rödas ställe på Kommunalhuset när tyskarna kommo. Kommunalhuset har blifvit så sköfladt af rödgardisterna att inga fester kunna försiggå där på långa tider. De röda som härskade i Sibbo kommunalhus på dagen i 10 veckors tid, voro Sibbobor.

En postiljon från Helsingfors berättade följande: I maj 1917 ingick postiljonernas fackförening i landsorganisationen, där Tokoi, Paasivuori m.fl. voro ordförande. Då inbördeskriget bröt ut, stodo postiljonerna kvar på sina poster, men då de i slutet af mars blefvo skulle tvingades att underskrifva en skriftlig förbindelse, däri de skulle erkänna den röda regeringen, afgingo 170 postiljoner som sedan måste gömma sig. Då tyskarna landstego i Hangö flydde det röda postrådets ledare till Viborg, där de blefvo skjutna. De röda postiljonerna blefvo afskedade från sina platser. De röda kallade de lagtrogna postiljonerna för kontrarevolutionära, anarkister m.m.

Om tidningspressen under upproret De borgerliga tidningarna indrogos vid upprorets början, och i stället fingo vi läsa Tiedonantaja, Notisbladet och Työmies, som voro fulla af lögner och förtal. Den 14 april efter tyskarnas intåg i Helsingfors utkom åter de första extra numren af Hufvudstadsbladet de borgerliga tidningarna och samtidigt indrogos de socialistiska tidningarna. Under upproret cirkulerade bland de i de borgerliga familjerna en hektograferad tidning: Fria Ord. De röda försökte att hindra dess utkommande spridning genom att anställa husundersökningar. Sådana ägde rum hos prokurator Grotenfelt, friherrinnan Antell, m.fl. Rektor Rosenqvist mördades emedan han hade låtit maskinskriva Fria Ord på Handelslärovärket. Hos prokurator Grotenfelt anträffades Fria Ord i massa, men han själf var utgången, då husundersökningen försiggick, och varnades i tid, för att komma hem.

26 maj. Från Östersundom gård berättade hushållerskan följande: Arbetarna på gården hade

försökt att bi under upprorstiden bilda en egen socialistisk arbetarförening, men denna blef inte

färdig innan upproret kufvades. De röda hemsökte ofta gården och förde bort matvaror, men intet

förstördes. Småskolan var under hela upprorstiden öppen –

Den 24 maj besökte oss skräddar Lindqvist från Mårtensby. Han berättade att skomakar Lönnqvist var ledare för de röda i Nickby. Järnvägsbron vid Nickby hade underminerats af de röda hvita, men Lönnqvists hustru räddade ett tåg med röda, genom att signalera i tid. Lindqvist har skrifvit i Lördagen No 8 10 skrivit en uppsats om den Från de rödas tider i Sibbo

26 maj 1918

Fröken Maj-Lis Nyberg berättade följande: Efter slaget vid Pellinge flydde skyddskåristerna mellan holmarna, där de röda hade tänt lägereldar, till Orrby på Emsalö, Där stod åter ett en mindre drabbning. Sedan upplöstes skyddskåristernas trupper. En del flydde norrut till Mäntsälä, Askola och Borgnäs, några flydde åt öster till Lovisa (bland dem var Thorwall Oljemark) därifrån de åter måste återvända, men de flesta gömde sig i kojorna på de närliggande holmarna. I Ömans stuga i Varlax by på Emsalö gömde sig en stor mängd skyddskårister. Tidigt en morgon blefvo de öfverraskade af en rödgardist, som red ett stycke framför den röda truppen, som följde efter. Skyddskåristerna lyckades dock afväpna rödgardisten och därefter flydde de till skogen. – På Hafsudden, lektor Nybergs villa, gömde sig också en mängd af de hvita, bl. andra Lasse Schybergson. Dit hämtades äfven sårade, som senare fördes till Helsingfors och Borgå. Emellertid

Emellertid blef det omöjligt att i längden stanna kvar, och därför beslöts att tre skyddskårister skulle söka sig öfver till Reval, för att taga reda på om förhållandena där. De begåfvo sig därför med skyddskåristen Ketonen som ledare på väg. En vacker dag återvände de tre med ett flygskepp, som landade vid lektor Nybergs villa (Glosholms fyrtorn). Färden genom luften hade tagit 25 minuter i anspråk. Ketonen kom med goda underrättelser från Reval, och därför beslöts att flykten skulle försiggå så fort som möjligt. Fröken Maj-Lis Nyberg, som vistades hos sin farfar, skaffade sig då pass till Iittis prästgård, där hennes mormor bor, och med tillhjälp af detta pass reste hon omkring i socknarna i trakten närheten af Borgå för att underrätta de gömda skyddskåristerna om flykten.

Emellertid hade skyddskåristema blifvit tvungna att söka sig ut längre ut mot hafsbandet. Dagen efter det att de hade flytt från Hafsudden kom en trupp

röda dit för att tillfångataga de hvita. Lektor Nyberg omringades och förhördes, men af honom fingo de röda inga upplysningar. Skyddskåristema gömde sig sedan på Pörtö, på Söderskär, på Larsskär, på Kalkskär, o.s.v. Till Löparö gård sökte sig också några. De måste på vägen en natt ligga i en granriskoja och då förfrös en skyddskårist sina fötter.

På Pörtö samlade sig omkring 200 skyddskårister. De väntade på en ångbåt som skulle föra dem till Helsingfors. (Ångbåten Ägir kom också till Pörtö, men då besättningen var röd, vågade skyddskåristema inte gå ombord och ångbåten måste återvända med oförrättat ärende?) Senare

blef Ägir, då den ännu en gång sändes till Pörtö, hejdad af (Tarmo? Jermak), som tvingade kaptenen att återföra ångbåten till Helsingfors.

De röda hade emellertid fått höra att skyddskårister dolde sig på Pörtö och därför begåfvo de sig

en vacker dag med kanoner till Onas, varifrån de skulle

beskjuta Pörtö. Då fanns ingen annan möjlighet för de hvita ingen annan möjlighet än att fly. Några Sibbobor bland dem Hjalmar Oljemark och Runar Behm, flydde till Sibbo, några, bland andra såsom skyddskåristema Ehmrooth och Berg, sökte sig direkt till Helsingfors, där de flesta blefvo mördade, men de flesta beslöto att i små grupper bege sig af till Reval Estland. Några gingo direkt till Reval, andra gingo öfver Hogland. I den fr en grupp funnos Helsingforspojkama Lasse Troil, Lasse Schybergson, och sjuksköterskan Ruin fröken Dagmar Ruin. Troil föll in i ett vak och hans kläder måste torkas på petroleumkök. Kallt var det så det smällde. Finska viken var täckt med hård packis. Två lotsar visade väg. Efter sig drogo de två kälkar på medar. Troil föll in i ett vak och hans kläder måste torkas på petroleumkök. Vi I en annan grupp, till hvilken fröken Nyberg hörde, som gick öfver Hogland följde flera sibbobor bl med.

Bland dessa voro, Einar Söderström, Winqvist och Trygg från Spjutsund. Affärden blef upptäckt af de röda, som hade uppsnappat ett bref, som fru Söderström i Borgå skulle skicka till en skyddskårist på Hamnholmen. De hvita måste därför hals öfver hufvud bege sig i väg. Lyckligtvis låg en tät dimma öfver nejden, så att de röda, som voro utposterade på stränderna, inte kunde upptäcka dem. De gingo tätt förbi Glosholms fyrtorn till Larsskär, där de hvilade öfver natten. Fem gevär hade de med sig, två hästar drogo deras bagage. Till denna grupp hörde ungefär 15 personer bl.a. Stenbäck (medicinestuderande och gymnast), kapten Gunnar Nummelin, baron Silfverhjelm, bröderna Lindholm, m.fl. De fruktade hela tiden att på isen möta röda trupper mellan från Kotka eller Lovisa. Från 4 på morgonen till half 9 på kvällen vandrade de framåt under djup tystnad, och utan att rasta framåt. Slutligen kommo de till Hogland, där de stan-

nade i Kiiskenkylä. Ho

Hogland hade under tiden blifvit taget af tyskarna. Skyddskåristerna voro sålunda räddade, och kunde lugnt fortsätta färden till Estland. Från Hogland förde de med sig 6 bolschevikiska ryska fångar. I Port Kunda landstego de, och därifrån foro de med ett boskapståg till Reval, där de bodde i Turnhalle. På torget i Reval hade upptäckte en Sibbo bo inspektorn på Östersundom en häst, som hade följt med från Östersundom Sibbo. Än hade den varit på den hvita än på den röda sidan tills den hamnade i Reval. Från Reval sändes bud om den lyckade flykten hem till Finland.

I Reval hade under tiden 400 finska flyktingar samlat sig. De fördes sedan med tåg till Riga, där de stannade i tre dygn och därifrån fortsatte färden till Danzig. I Danzig ikläddes alla tysk uniform och sedan bar det åter den 1 april i väg hemåt. Färden på ett tyskt krigsfartyg. Färden öfver Östersjön var härlig. Vädret var lugnt och militärmusiken spelade hela tiden

I närheten af Ösel och Dagö blef faran för minorna så stor att man när som hälst kunde frukta det värsta. Besättningen ifördes därför lifbälten och räddningsbåtarna gjordes klara. Två mintrallare sprungo också i luften. När krigsfartygen kommo till Hangö, försökte de röda skjuta på dem, men de blefvo genast nedtystade. Tyskarna stego i land utan att något större motstånd gjordes från af de röda. Hvart tyskarna än kommo spredo de per telefon ut falska rykten, för att sålunda vilseleda de röda. Sålunda fingo dessa ingen riktig föreställning om deras värkliga styrka. Tyskarna hade medtagitfört lokomotiv, men dessa kunde de inte begagna på våra banor. Äfven järnvägsbroar förde de med sig. De måste till fots vandra den långa vägen till Vid Karis stod en het strid, som räckte en hel dag. Därefter måste de till fots vandra den långa vägen till Helsingfors. Landsvägsträcket var så djupt, att de ofta sjönko ned till knäna. Den 12 april kommo de till H:fors.

27 maj. I dag voro svenskarna Julin, Sundborg och Ca grefve Kalling åter hos oss på middag. Efter middagen bjöds vin och pappa höll ett tal till den svenska brigadens ära. – Svenskarna berättade att de först hade tänkt fara med ångbåt till Pellinge men då detta till följd för att hjälpa skyddskåristerna där nylänningarna, men då detta till följd af minorna var omöjligt foro de i stället till Uleåborg Torneå och Uleåborg, där de samlades i medlet af mars. Då var Österbotten redan rensat från de röda. Sedan de en tid hade exercerat i Uleåborg foro de på tåg till Tammerfors, där de voro med om stadens intagning på skärtorsdagen. Frisell var, deras chef, tyckte de als inte om. En del svenska reservlöjtnanter hade också varit mycket omöjliga i striden. – I dag Den 27 maj blefvo de aftackade af Hjalmarson. Ingen af dem får plats i den svenska finska armen. De officerare, som ha rymt ur armen få 15 dagars arrest efter hemkomsten. – Julin stannar på Billnäs. Julin, Kalling och Sundborg bodde hos farbror Emil. – På många ställen hade svenskarna be-

mötts med största misstroende, emedan ett rykte hade blifvit utspritt att svenskar hade kommit till Finland för att hjälpa de röda. Vid Tammerfors belägring buro de hvita en grankvist i hatten, till skillnad från de röda, som för att vilseleda äfven buro hvita bindlar kring armen.

28 maj. I dag fingo vi en stor jardiniere med gredelina blomm löfkojor af de tre svenskarna Agne Julin, Bengt Kalling och Olof Sundborg. De berättade om sig själfva följande: herr Julin, som var en medelålders man, var till yrket sjukgymnast. En tid hade han vistats vid hofvet i Persien, en tid hos baron Hisinger på Billnäs. – Greve Kallings ättefar var hemma från Kalajoki i Finland. Därifrån hade hans sonson varit kyrkoherde och sonsonen utvandrat till Sverige, där han blef assessor i Svea hovrätt och adlades af Karl XI 1698. Ätten upphöjdes på 1700-talet (1751) i friherrligt och 1771 i grefligt stånd. Greve Bengt Kalling vär född 1892.